Ska vi leka?
Då, 2007, hade vi fortfarande kvar vår stuga som låg ganska ensamt i en by. Allt jag ville var att vara ensam där, utan att behöva låtsas ”allt är bra leken”.
Jag pratade med min bästa läkare och mot honom var jag hela tiden ärlig! Han visste att jag hade konstanta självmordstankar. Han fick mig att lova att om jag kände att tankarna på döden gick mer mot handling så skulle jag söka Psykakut. Och visst kunde jag lova men jag kunde inte lova att det löftet var så mycket värt när jag väl är där. Vilket jag också sa till honom. Men han påstod att intellektet inte påverkades av depressionen och har man lovat så finns det i bakhuvudet.
Dessutom fick en vän mig till att lova att inte stanna i stugan själv även om jag desperat ville det! Jag ville vara själv med mina äckliga tankar, Ångest Oro Mardrömmar o allt annat som förpestade livet. Ett levande helvete. Orkade inte spela ”Jag mår bra spelet”. Orkade inte ens tänka tanken att leva med detta äckliga patetiska fetto till människa. Är jag verkligen värd att leva och orkar jag leva med den äckliga människan? Den meningen snurrade och snurrade i huvudet hela tide
