attandasutanattleva.blogg.se

Fick besök av vänner, jättegulligt, men jag orkade inte länge. Jag fick säga nej till några för jag orkade helt enkelt inte. Fick sprida ut dem över veckorna. Två besök i veckan à 1,5 timme på tog musten ur mig. Jag fick böta rejält efter det. Blev mycket sämre efter det och dagarna efter. Som baksmälla * 1000, utan fest och alkohol. Ett av besöken jag aldrig tackade nej, till var av en arbetskamarat som kom nästan varje vecka. Vi jobbade nära varandra på jobbet, men blev inte vänner förrän jag blev sjuk. Hon hjälpte mig verkligen mycket med stöd, lyssna och även en stund att försöka tänka på annat. Så gott det nu gick.

Medicinen jag hade fått hade ingen verkan.Dessutom kände jag av olika biverningar som skakande kropp, framförallt benen. Huvudet, armarna och benen pirrade som om där var sockerdricka under huden. Jag gick ner i vikt på grund av att jag åt så dålig. Visst behövde jag gå ner i vikt, men det kändes inte alls bra att det var på grund av medicinen.

Jag fick dåligt samvete för att jag mådde dåligt. Kändes som om jag drog ner hela familjen i skiten. Dels med mitt mående, att jag stängde in mig, ville bara vara ensam och sen var det det där med ekonomin. Den funkade inte alls. Fick det inte att gå ihop. Funderade på att besöka pantbanken, men det är ju bara en tillfällig lösning. Det kom hela tiden nya utgifter som inte funnits förut, läkarbesök och medicin tex. Kunde det inte räcka med att må skit. Ha ångest och oro, måste man oroa sig för ekonomin också?

(Början på oktober 2007) Utdrag ur dagbok:”Livet känns så himla meningslöst, orkar snart inte mer. Ingen behöver mig, inte ens jag själv behöver mig. Vad ska det vara bra för att finnas här? Jag vill bara gråta och sova bort alltihop. Orkar inte tänka på på att kanske ha det så här 30-50 år. Fy fan! Jag vill inte vara vuxen, jag vill bara göra något oansvarigt och få lite lättnad.”