Att gråta non stop!!
Den sommaren (2007) hade jag fått ok från min chef att gå en sommarkurs på Högskolan Kristianstad. Jag såg framemot att gå den kursen väldigt mycket, att öka mina kunskaper och utveckla mig själv! Den verkade jätteintressant och kul! Men i det tillståndet jag var i så var omöjligt att ta mig dit. Jag bara grät och grät. Vet inte vilken knapp läkaren tryckt på, men känslorna bara byggdes upp och byggdes upp. Det som inte fick plats vällde ut i form av tårar. Trodde inte det var möjligt att gråta så mycket.
Jag var tvungen att ringa läkaren och prata med honom. Pratade länge med honom och han var verkligen bra att prata med. Hur han hörde vad jag sa är en gåta för mig!? Att prata och gråta samtidigt är ingen bra kombination. Det blev så att han sjukskrev mig fram till semestern, 5 veckor.
Jag fick en tid till hjärnröntgen ganska snabbt. Det var lite läskigt. En okänd värld och oro för vad som kunde upptäckas. Tänk om det var något i hjärnan som orsakade domningarna ändå? En sån lättnad det var när beskedet kom att allt var normalt! Där fanns en hjärna i alla fall!
Jag försökte vila så mycket jag bara kunde under sjukskrivningen. Men, jag är den jag är och vila, det visste jag inte hur man gjorde. Men jag gjorde verkligen mitt bästa!! Fram emot semestern kände jag att det här ska nog gå vägen än då. Kanske var det vila och antidepressiva som behövdes?
