attandasutanattleva.blogg.se

Jag ville fly från alltihop, krypa ur mitt skinn och bara upplösas och försvinna.

Utdrag ur dagbok:”Jag vet att många bryr sig om mig men ändå känner jag mig helt ensam på jorden. Jag vill ha någon att prata med! Någon som inte blandar in personliga känslor och tyckande. Hur länge orkar man må såhär?”

Jag ältade och ältade. Hur länge ska man orka? Jag grät och grät. Tyckte att det var jävligt orättvist att jag skulle må så här på grund av att jag varit stark och fixat för alla andra. Alltid satt andra före mig själv. Varit så “snäll” så “snäll” mot alla, utom mig själv. Kvittade vad det var så: Pernilla fixar. Pernilla gör det för hon gör det så snabbt och lätt. Men det gör Pernilla för hon tycker det är roligt(köpa presenter och julklappar till ALLA, jävligt kul). Vi frågar Pernilla, hon gör det för hon är så snäll. Sån tur vi har Pernilla här på jobbet, hon gör allt så snabbt och lätt. Men det behöver inte vi komma ihåg, det gör Pernilla.

Om man hade frågat andra hur det skulle beskriva mig, så hade i princip all sagt snäll. Snäll! Vad fan är det? Är det ens en egenskap som är bra att ha? Jo, till viss del. Men inte till den milda grad att det utplånar en själv. Jag visste helt enkelt inte hur man sa NEJ. Det fanns inte i min vokabulär!

Utdrag ur dagbok:”Står i fönstret och tittar ut. Är helt förundrad över att folk vill gå till ställen och göra saker. De flesta ser helt nöjda ut med att gå där nere, i stora vida världen. Jag vill inget, orkar inget. Hörde precis på tv någon som sa: ”Du ska vara glad att du kan känna smärta, det är en del av livet.”Men om man bara känner smärta och inget annat. Är det livet då?Vad är det då för menining?"

 

 

Jag vet inte vad som hände efter sommaren. Jag har inte skrivit någonting i dagboken förrän i slutet på september. Men jag kommer ihåg att jag kände som om jag inte passade in. Kände mig som en Alien. En struts i en hönsgård. Men när jag skriver i dagboken är jag sjukskriven.

 

Jag blev bara tröttare och tröttare. I september fick jag för första gången känna på sömnlöshet. Trots sömntabletter sov jag 2-3 timmar. Jag fick byta antidepressiva då de jag fick i juni inte haft någon effekt. Jag ville att de skulle hjölpa mig. Kände mig otålig och ville bli av med sjukdomen från helvetet. OM JAG HADE VETAT DÅ, VAD SOM KOMMA SKULLE!

Utdrag ur dagboken “Jag vill bli pigg, glad, social, orka arbeta och allt det där andra man borde orka. Vad är det annars för mening med livet? Ligga på sängen och deppa? Är det livet? Tror knappast det är meningen......”

Ända sedan början hade jag haft destruktiva tankar och helgerna var värst. Förmodligen för att alla var hemma. Jag hade ingenstans att ta vägen kändes det som.

Utdrag ur dagbok “Helgen har varit sådär . Lördagen var riktigt jobbig. Tänkte en massa på att försvinna från jordens yta. Inte egentligen att dö, utan bara försvinna. Bort från alla jobbiga tankar.”