attandasutanattleva.blogg.se

I november var det dax för möte med Försäkringskassan, Arbetsgivare och min bästa 
läkare. Jag hade min kollega och vän med mig som stöd och så hade jag ju min bästa 
läkare som var (och fortfarande är) mitt allra bästa stöd!! Under tiden jag varit sjukskriven
hade vi bytt chef på mitt arbete. Det var alltså en chef som jag aldrig arbetat under. 
Min gamla chef jobbade kvar ett par månader till, så han fanns tillgänglig. Min kollega
pratade med honom om han kunde tänka sig att vara med på mötet. Det kunde och ville 
han absolut. Jag kände en lättnad att den chef jag kände, kände mig trygg med och jobbat
under flera år skulle vara med. Men han FICK inte vara med för min nya chef som jag bara
kände till, inte jobbat under. Alltså skulle en person jag aldrig jobbat under,aldrig sett mer än
på bild och aldrig pratat med vara med på mötet. 
”Att hålla i minnet är att detta är en ganska typisk handling av min nya chef!”


Jag var sjukt nervös inför mötet men hade ju min kollega och vän + min bästa läkare med
mig. Och de var på min sida det visste jag. Jag hade pratat med dem flera gånger hur viktigt 
det var för mig att sitta bredvid dem under mötet. Och de hjälpte mig att säga ifrån att jag
absolut skullesitta så. Utan dem nära mig var jag så otrygg att jag förmodligen gått hem om
jag inte fått sitta så. 

Min nya chef svassade in i sin pälskappa och överlägsna min. Men mötet gick bra trots att 
min nya chef inte fattade (och fortfarande inte fattar). Hon tyckte att jag kunde väl vara lite
SOCIAL och gå till badhuset och simma etc. HALLÅ! Jag kunde inte ens gå in på Ica utan 
att få panikkänslor/panikattacker.


Men min handläggare från försäkringskassan var bra, hon fattade i alla fall. Det bestämdes att 
jag skulle bli sjukskriven ett tag till.

Bilden nedan är till min chef:

I den här vevan fick jag en remiss till en privat psykiatriskmottagning i stan. Min bästa läkare tyckte att nu måste något göras! Efter att ha bytt antidepressiva och tiden gått utan att något hänt. Som han själv sa, så är han allmänläkare och jag borde träffa en specialist. Jag ville ju också att något skulle hända! Men jag vägrade släppa kontakten med min bästa läkare och han lovade att vi skulle ha samma kontakt som innan.

Jag fick en psykiater på det nya stället. Överläkare i Psykiatri på Halmstad lasarett, som även frilansade. Och det märktes! Han var jätteduktig, men förvirrad och stressad. Kände ändå att jag kunde prata med honom. Jag bad om att jag även skulle få en samtalskontakt, vilket jag förmodligen skulle kunna få om ett antal månader. Suck, att allt ska ta sådan tid. Jag behövde ju prata med någon NU!! Tur min bästa läkare fanns men han hade ju andra patienter än mig. Ny läkare, nya ideér. Så nu var det dags för medicinbyte igen. Och nu skulle det testas mer än en sort åt gången. Medicin, medicin, medicin......Jag gjorde ju allt för att bli bra och petade i mig det som de sa åt mig att göra. Magen tyckte inte att det var en lika bra idé, den protesterade hej vilt. Så då fick jag medicin för det med!!

Kände att mina lugnande tabletter inte var nog. Hjärnan började mer och mer tycka att döden var en särdeles bra idé! Jag kunde ju inte peta i mig Stesolid hela tiden, så jag tog upp en ovana jag varit utan i 11 år = Rökning! Ciggen fungerade faktiskt som lite lugnande och jag kunde gå iväg och vara i fred genom att säga att jag skulle gå och röka. Kunde gå iväg på timslånga promenader då jag satte mig och rökte lite då och då (väldigt ofta) och planerade hur bästa sättet för mig var att försvinna från jordens yta. För jag ville verkligen inte leva mer, inte existera, inte vara i vägen, inte vara någons hinder till ett bra liv och lycka. Jag var bara som ett stenblock som tyngde ner allt och alla! Så min hjärna skrek till mig: DÖ DITT ÄCKEL!OCH DET FORT SOM FAN!!

När min semester kom skulle jag och en kompis åka på en Sverige-tågluff. Det gick bra och jag mådde hyfsat ok. Vi hade roligt och besökte några av hennes släktingar. Vi var i Stockholm, Örnsköldsvik, Umeå m.m Och jag tyckte allt gick bra och att jag var hyfsat social. Jag var säker på att det skulle gå bra att börja jobba igen.

Första dagen på jobbet kändes ganska ok. Det var bara elevvård, rektorer och administration som hade börjat jobba. Det jobbigaste var alla frågor och alla kramar, hatar kramar (varför ska man hålla på att krama alla, räcker väl med de närmsta?).

Dagen efter skulle vi vara på föreläsningar. Och då var även lärarna tillbaka. Jag försökte hålla mig lite undan för att slippa alltför många frågor och kramar. Det var i en gigantisk sal och de flesta inom utbildningsförvaltningen var där. Efter ett par timmar började domningarna och ångesten med panikattack komma tillbaka och jag började känna panik inför att vara på min arbetsplats och jobba. Men eftersom jag alltid fått höra att man ska jobba och göra rätt för sig, så var det bara att kämpa på. Så med Luther på axeln fortsatte jag jobba så gott jag kunde med panik och kramp i hjärtat.

Utdrag ur dagbok 14/8-07 " Skit också! Varför kan jag inte bara uppskatta det jag har?Det känns som om jag inte hör hemma här!"

Tredje dagen kändes helt ok på morgonen och jag tänkte att det här ska nog gå bra ändå. Men på bussen in till jobbet förändrades allt. Jag hyperventilerade, fick ångest, illamående och var på väg att börja gråta. Fick panik! Vad fan gör jag nu?

Jag var tvungen att ringa till vårdcentralen för att be att min läkare skulle ringa upp mig.

Den sommaren (2007) hade jag fått ok från min chef att gå en sommarkurs på Högskolan Kristianstad. Jag såg framemot att gå den kursen väldigt mycket, att öka mina kunskaper och utveckla mig själv! Den verkade jätteintressant och kul! Men i det tillståndet jag var i så var omöjligt att ta mig dit. Jag bara grät och grät. Vet inte vilken knapp läkaren tryckt på, men känslorna bara byggdes upp och byggdes upp. Det som inte fick plats vällde ut i form av tårar. Trodde inte det var möjligt att gråta så mycket.

Jag var tvungen att ringa läkaren och prata med honom. Pratade länge med honom och han var verkligen bra att prata med. Hur han hörde vad jag sa är en gåta för mig!? Att prata och gråta samtidigt är ingen bra kombination. Det blev så att han sjukskrev mig fram till semestern, 5 veckor.

Jag fick en tid till hjärnröntgen ganska snabbt. Det var lite läskigt. En okänd värld och oro för vad som kunde upptäckas. Tänk om det var något i hjärnan som orsakade domningarna ändå? En sån lättnad det var när beskedet kom att allt var normalt! Där fanns en hjärna i alla fall!

Jag försökte vila så mycket jag bara kunde under sjukskrivningen. Men, jag är den jag är och vila, det visste jag inte hur man gjorde. Men jag gjorde verkligen mitt bästa!! Fram emot semestern kände jag att det här ska nog gå vägen än då. Kanske var det vila och antidepressiva som behövdes?

Efter läkarbesöket var jag som i ett vacum hela kvällen.

Dagen efter hände något som jag inte förväntat mig någonsin. Det var som om jag hela tiden varit som ett ägg. Haft ett hårt skal runt mig. Stark, tålmodig, klarat allt och fixat allt. Nu var det som att min läkare knackat på skalet och fått upp ett hål, som det vällde upp ur. Jag grät och grät och grät. Jag som aldrig gråter, kunde inte sluta gråta.

Det var som om läkarbesöket utlöst, framkallat, dragit ut massor från mitt inre som jag alltid förträngt.

Detta var en chock för mig. Jag den starka, jag som fixar allt bryter ihop och kan inte kontrollera någonting. Jag var helt och hållet fånge av min hjärna, som verkligen visade att nu räcker det! Dags att ta det lugnt. Du behöver inte fixa allt åt alla. Va, vad är det du “pratar” om hjärna? Jag fattar ingenting, du måste prata grekiska eller något. Ta det på svenska, tack. Men hela tiden sa hjärnan samma saker om och om igen. Och jag fattade ingenting!