attandasutanattleva.blogg.se

SKJUT MIG

GÖR MIG OSYNLIG

SÖV NER MIG,  SÅ ATT JAG SLIPPER KÄNNA

GÖR EN HJÄRNTRANSPLANTATION PÅ MIG

FÖRGIFTA MIG

LÅT MIG BARA UPPLÖSAS OCH FÖRSVINNA

LÅT MIG KRYPA UR MITT SKINN, SÅ ATT JAG KAN FÖRSVINNA

LÅT MIG DÖ

 

ORKAR INTE LEVA SÅ HÄR MER!! Låt mig slippa ligga i fosterställning med ångest och panik från helvetet. Ta mig härifrån! Tanken på självmord är hur konstigt det än kan låta en överlevnadsstrategi. Det finns alltid en möjlighet att ända detta helvete!!!!!!!!

   

 

I den här vevan fick jag en remiss till en privat psykiatriskmottagning i stan. Min bästa läkare tyckte att nu måste något göras! Efter att ha bytt antidepressiva och tiden gått utan att något hänt. Som han själv sa, så är han allmänläkare och jag borde träffa en specialist. Jag ville ju också att något skulle hända! Men jag vägrade släppa kontakten med min bästa läkare och han lovade att vi skulle ha samma kontakt som innan.

Jag fick en psykiater på det nya stället. Överläkare i Psykiatri på Halmstad lasarett, som även frilansade. Och det märktes! Han var jätteduktig, men förvirrad och stressad. Kände ändå att jag kunde prata med honom. Jag bad om att jag även skulle få en samtalskontakt, vilket jag förmodligen skulle kunna få om ett antal månader. Suck, att allt ska ta sådan tid. Jag behövde ju prata med någon NU!! Tur min bästa läkare fanns men han hade ju andra patienter än mig. Ny läkare, nya ideér. Så nu var det dags för medicinbyte igen. Och nu skulle det testas mer än en sort åt gången. Medicin, medicin, medicin......Jag gjorde ju allt för att bli bra och petade i mig det som de sa åt mig att göra. Magen tyckte inte att det var en lika bra idé, den protesterade hej vilt. Så då fick jag medicin för det med!!

Kände att mina lugnande tabletter inte var nog. Hjärnan började mer och mer tycka att döden var en särdeles bra idé! Jag kunde ju inte peta i mig Stesolid hela tiden, så jag tog upp en ovana jag varit utan i 11 år = Rökning! Ciggen fungerade faktiskt som lite lugnande och jag kunde gå iväg och vara i fred genom att säga att jag skulle gå och röka. Kunde gå iväg på timslånga promenader då jag satte mig och rökte lite då och då (väldigt ofta) och planerade hur bästa sättet för mig var att försvinna från jordens yta. För jag ville verkligen inte leva mer, inte existera, inte vara i vägen, inte vara någons hinder till ett bra liv och lycka. Jag var bara som ett stenblock som tyngde ner allt och alla! Så min hjärna skrek till mig: DÖ DITT ÄCKEL!OCH DET FORT SOM FAN!!

Jag var ofta tvungen att ta lugnande tabletter på dagarna, för att överhuvudtaget få lite lite ro och fungera på så sätt att jag inte bara gick runder i lägenheten, eller satt i ett hörn. Men jag hade ändå i minnet att inte ta lugnande tabletter för ofta. Ville inte bli beroende. Men när ångesten sätter in så finns det inga kloka val. Då är det ta en lugnande tablett eller hoppa från taket.

Utdrag ur dagbok:”Mayday Mayday! Ms Pernilla is sinking! Nu är jag verkligen under isen. Går det att komma längre ner, utan att utplåna sig själv? Tankarna som virvlar runt i huvudet är bara elaka och dumma. Jag vill inte mer! Orkar inte mer! Vad är det för mening med detta livet? Gå omkring som en zombie. Fattar inte att jag mår som jag mår. Jag har ju allt som är viktigt: En familj jag älskar och som älskar mig. En hund jag älskar och som älskar mig. Några nära underbara vänner, de underbaraste man kan tänka sig. Två bra läkare, den ena är iofs bättre än den andra men det har mer med att göra med vår personkemi och att jag känner mig trygg med honom. Litar 100% på att han bara gör det som är det bästa för mig. Jag har ett hem, möbler, jobb och mat för dagen. Men ändå ser jag inget meningsfullt med livet. Jag är bara meningslös och i vägen för andra lyckliga liv!”

 

 

 

 

 

Jag drömde fruktansvärda mardrömmar de få timmar jag lyckades sova. Jag hade/har två återkommande drömmar. Under de här 6 åren som har gått sen jag blev sjuk så har dessa drömmar varit det jag drömt. Ibland flera veckor på rad, ibland enstaka nätter.

Dröm nr 1: Jag sitter i koncentrationsläger. Gör allt för att överleva. Gömmer mig, tar jobb som är så viktiga för nazizterna att man inte ska bli dödad. Runt omkring mig dör människor. Jag kämpar för att rädda alla jag kan. Försöker hjälpa dem att fly. Hjälpa dem att gömma sig. Försöker stjäla mat så att de ska få någon energi. De är mina vänner, och jag kan inte rädda dem!

Dröm nr 2: Mina föräldrar har en Finlandsfärja. En helg säger de att alla måste iväg på en konferens, så jag får sköta hela färjan själv. Pappa säger: Men det är ju inga problem för dig som är så duktig och handlingskraftig. Du fixar allt, inga problem! Och jag springer och springer, från den ena sysslan till den andra. Jag fixar med hytterna, lagar mat, serverar, blandar drinkar, städar etc.

När jag sen vaknar är jag helt slut. Det är precis som om jag inte sovit alls, inte ens de 2-3 timmarna jag lyckats sova. Jag har jobbat precis hela natten. Eftersom min energi är = 0 pga depressionen och drömmarna tar ännu mer energi (som inte finns). Jag lever i en dvala. Kan ingenting, orkar ingenting. Det tar enormt på krafterna att bara existera.

 

 

 

 

 

Jag ville fly från alltihop, krypa ur mitt skinn och bara upplösas och försvinna.

Utdrag ur dagbok:”Jag vet att många bryr sig om mig men ändå känner jag mig helt ensam på jorden. Jag vill ha någon att prata med! Någon som inte blandar in personliga känslor och tyckande. Hur länge orkar man må såhär?”

Jag ältade och ältade. Hur länge ska man orka? Jag grät och grät. Tyckte att det var jävligt orättvist att jag skulle må så här på grund av att jag varit stark och fixat för alla andra. Alltid satt andra före mig själv. Varit så “snäll” så “snäll” mot alla, utom mig själv. Kvittade vad det var så: Pernilla fixar. Pernilla gör det för hon gör det så snabbt och lätt. Men det gör Pernilla för hon tycker det är roligt(köpa presenter och julklappar till ALLA, jävligt kul). Vi frågar Pernilla, hon gör det för hon är så snäll. Sån tur vi har Pernilla här på jobbet, hon gör allt så snabbt och lätt. Men det behöver inte vi komma ihåg, det gör Pernilla.

Om man hade frågat andra hur det skulle beskriva mig, så hade i princip all sagt snäll. Snäll! Vad fan är det? Är det ens en egenskap som är bra att ha? Jo, till viss del. Men inte till den milda grad att det utplånar en själv. Jag visste helt enkelt inte hur man sa NEJ. Det fanns inte i min vokabulär!

Utdrag ur dagbok:”Står i fönstret och tittar ut. Är helt förundrad över att folk vill gå till ställen och göra saker. De flesta ser helt nöjda ut med att gå där nere, i stora vida världen. Jag vill inget, orkar inget. Hörde precis på tv någon som sa: ”Du ska vara glad att du kan känna smärta, det är en del av livet.”Men om man bara känner smärta och inget annat. Är det livet då?Vad är det då för menining?"

 

 

Det kunde gå dagar där delar av dagarna var hyfsat ok, men för det mesta var det total svart. Dagboken hjälpte mig lite att få vända och vrida på tankarna. Kände inte att det fanns någon att prata med direkt, förutom min fantastiska läkare, men honom kunde jag ju inte ringa till hela tiden. Mot slutet av september kunde jag inte skriva heller. Fick ingen ro i kroppen. Dessutom kunde jag inte sova på nätterna mer 2-3 timmar. Dagarna var grubbliga och deppiga. Jag “flyktsov” på dagen för att komma undan de jobbiga tankarna. Försökte låta bli, för jag tänkte att det var därför jag hade problem med nattsömnen. Men det gjorde ingen skillnad, så jag forsatte med min flykt på dagarna. 2 timmars grubbelfria timmar!

Utdrag ur dagbok:”Sovit middag nästan varje dag för att slippa tänka. Haft lite av de där försvinnatankarna. Panka är vi också. Känns som om min tillvaro i familjen pajar allt. Jag drar ner alla, ekonomin suger....”

Min fantastiska läkare ringde mig varje fredag. Att han ringde på fredagar var bra. För då klarade jag helgen lättare, då jag visste att jag inte kunde få tag i honom!

 

 

 

 

 

Jag vet inte vad som hände efter sommaren. Jag har inte skrivit någonting i dagboken förrän i slutet på september. Men jag kommer ihåg att jag kände som om jag inte passade in. Kände mig som en Alien. En struts i en hönsgård. Men när jag skriver i dagboken är jag sjukskriven.

 

Jag blev bara tröttare och tröttare. I september fick jag för första gången känna på sömnlöshet. Trots sömntabletter sov jag 2-3 timmar. Jag fick byta antidepressiva då de jag fick i juni inte haft någon effekt. Jag ville att de skulle hjölpa mig. Kände mig otålig och ville bli av med sjukdomen från helvetet. OM JAG HADE VETAT DÅ, VAD SOM KOMMA SKULLE!

Utdrag ur dagboken “Jag vill bli pigg, glad, social, orka arbeta och allt det där andra man borde orka. Vad är det annars för mening med livet? Ligga på sängen och deppa? Är det livet? Tror knappast det är meningen......”

Ända sedan början hade jag haft destruktiva tankar och helgerna var värst. Förmodligen för att alla var hemma. Jag hade ingenstans att ta vägen kändes det som.

Utdrag ur dagbok “Helgen har varit sådär . Lördagen var riktigt jobbig. Tänkte en massa på att försvinna från jordens yta. Inte egentligen att dö, utan bara försvinna. Bort från alla jobbiga tankar.”

 

                                                                   

 

När min semester kom skulle jag och en kompis åka på en Sverige-tågluff. Det gick bra och jag mådde hyfsat ok. Vi hade roligt och besökte några av hennes släktingar. Vi var i Stockholm, Örnsköldsvik, Umeå m.m Och jag tyckte allt gick bra och att jag var hyfsat social. Jag var säker på att det skulle gå bra att börja jobba igen.

Första dagen på jobbet kändes ganska ok. Det var bara elevvård, rektorer och administration som hade börjat jobba. Det jobbigaste var alla frågor och alla kramar, hatar kramar (varför ska man hålla på att krama alla, räcker väl med de närmsta?).

Dagen efter skulle vi vara på föreläsningar. Och då var även lärarna tillbaka. Jag försökte hålla mig lite undan för att slippa alltför många frågor och kramar. Det var i en gigantisk sal och de flesta inom utbildningsförvaltningen var där. Efter ett par timmar började domningarna och ångesten med panikattack komma tillbaka och jag började känna panik inför att vara på min arbetsplats och jobba. Men eftersom jag alltid fått höra att man ska jobba och göra rätt för sig, så var det bara att kämpa på. Så med Luther på axeln fortsatte jag jobba så gott jag kunde med panik och kramp i hjärtat.

Utdrag ur dagbok 14/8-07 " Skit också! Varför kan jag inte bara uppskatta det jag har?Det känns som om jag inte hör hemma här!"

Tredje dagen kändes helt ok på morgonen och jag tänkte att det här ska nog gå bra ändå. Men på bussen in till jobbet förändrades allt. Jag hyperventilerade, fick ångest, illamående och var på väg att börja gråta. Fick panik! Vad fan gör jag nu?

Jag var tvungen att ringa till vårdcentralen för att be att min läkare skulle ringa upp mig.

                                       

                                                                           

Den sommaren (2007) hade jag fått ok från min chef att gå en sommarkurs på Högskolan Kristianstad. Jag såg framemot att gå den kursen väldigt mycket, att öka mina kunskaper och utveckla mig själv! Den verkade jätteintressant och kul! Men i det tillståndet jag var i så var omöjligt att ta mig dit. Jag bara grät och grät. Vet inte vilken knapp läkaren tryckt på, men känslorna bara byggdes upp och byggdes upp. Det som inte fick plats vällde ut i form av tårar. Trodde inte det var möjligt att gråta så mycket.

Jag var tvungen att ringa läkaren och prata med honom. Pratade länge med honom och han var verkligen bra att prata med. Hur han hörde vad jag sa är en gåta för mig!? Att prata och gråta samtidigt är ingen bra kombination. Det blev så att han sjukskrev mig fram till semestern, 5 veckor.

Jag fick en tid till hjärnröntgen ganska snabbt. Det var lite läskigt. En okänd värld och oro för vad som kunde upptäckas. Tänk om det var något i hjärnan som orsakade domningarna ändå? En sån lättnad det var när beskedet kom att allt var normalt! Där fanns en hjärna i alla fall!

Jag försökte vila så mycket jag bara kunde under sjukskrivningen. Men, jag är den jag är och vila, det visste jag inte hur man gjorde. Men jag gjorde verkligen mitt bästa!! Fram emot semestern kände jag att det här ska nog gå vägen än då. Kanske var det vila och antidepressiva som behövdes?

 

 

Idag är definitivt inte min dag. Efter mina första ok-veckor sedan i somras så har jag börjat dala igen. Skit också!! Hoppades ändå lite på att detta kanske var vägen mot ett levnadsbart liv. Fast efter 6 år borde jag veta bättre!! SUCK!                                                  

Efter läkarbesöket var jag som i ett vacum hela kvällen.

Dagen efter hände något som jag inte förväntat mig någonsin. Det var som om jag hela tiden varit som ett ägg. Haft ett hårt skal runt mig. Stark, tålmodig, klarat allt och fixat allt. Nu var det som att min läkare knackat på skalet och fått upp ett hål, som det vällde upp ur. Jag grät och grät och grät. Jag som aldrig gråter, kunde inte sluta gråta.

Det var som om läkarbesöket utlöst, framkallat, dragit ut massor från mitt inre som jag alltid förträngt.

Detta var en chock för mig. Jag den starka, jag som fixar allt bryter ihop och kan inte kontrollera någonting. Jag var helt och hållet fånge av min hjärna, som verkligen visade att nu räcker det! Dags att ta det lugnt. Du behöver inte fixa allt åt alla. Va, vad är det du “pratar” om hjärna? Jag fattar ingenting, du måste prata grekiska eller något. Ta det på svenska, tack. Men hela tiden sa hjärnan samma saker om och om igen. Och jag fattade ingenting!

 

 

 

Allt började egentligen med att jag för många år sen fick problem med smärtor och domningar i kroppen. Ögonen gjorde ont och liksom "fladdrade". Jag tappade en massa saker och snubblade. Jag var på vårdcentralen 2 gånger men de hittade inget. Men när jag fick domningar i ansiktet och tungan sökte jag på nytt igen. Det var i juni 2007 som jag sökte vård på vårdcentralen igen. Jag hade turen att få en tid hos en helt fantastisk och underbar läkare. En unik och enastående läkare, men mer om honom i senare inlägg.

Han tog mig verkligen på allvar. Men jag trodde inte riktigt på honom när han sa att han trodde att jag hade en depression. Då tänkte jag att han är nog allt lite snurrig. Jag hade ju ont och domningar, och var inte alls "nere". Han skrev även remiss till hjärnröntgen och till en neurolog.Han skrev ut antidepressiva. När jag gick därifrån kände jag mig helt märklig. Som om jag var i en annan värld. Hade han fattat något jag inte fattat? Var det något jag tryckt tillbaka? Hur länge då? Lika länge som jag haft smärtorna och domningarna?

Blev lite ledsen när jag skrev gårdagens inlägg. Vet inte varför, det var ju egentligen inte något av det jag skrev som jag hade att bli ledsen över! Men nya tag idag!

2007, det var då hela det här helvetet började.

Vet inte hur många gånger jag försökt skriva om min sjukdom. Oändligt många gånger ialla fall. Men allt blir ett samelsurim av sjukskrivning, läkare, psykologer, försäkringskassan , arbetsgivare, att vara inlagd, behandlingar och jag vet inte vad. Mycket är glömt, mycket är förträngt och en hel del är obegripligt för mig.

Men nu tror jag att jag är mogen att göra ett nytt allvarligt försök!!

Jag har en svårbehandlad depression, recidiverande depression, social fobi, panikångest, självskadebeteende, ångest från helvetet, sömnsvårigheter och säkert en massa annat skit som jag glömt/förträngt, men som förhoppningsvis kommer att poppa upp nu när jag gräver i det här. Det är inget jag längtar efter, men är det något jag lärt mig under de här åren så är det att inget går att begrava för evigt. Det måste upp, ut och spricka som ett troll i solen.

Har du frågor till mig? Om mig, min sjukdom eller något annat du undrar över? Fråga mig på http://ask.fm/Tuj11

Sen finns ju kommentarerna här också. Ge mig feedback!! Det kommer jag behöva!