Livet har ingen mening!
Jag ville fly från alltihop, krypa ur mitt skinn och bara upplösas och försvinna.
Utdrag ur dagbok:”Jag vet att många bryr sig om mig men ändå känner jag mig helt ensam på jorden. Jag vill ha någon att prata med! Någon som inte blandar in personliga känslor och tyckande. Hur länge orkar man må såhär?”
Jag ältade och ältade. Hur länge ska man orka? Jag grät och grät. Tyckte att det var jävligt orättvist att jag skulle må så här på grund av att jag varit stark och fixat för alla andra. Alltid satt andra före mig själv. Varit så “snäll” så “snäll” mot alla, utom mig själv. Kvittade vad det var så: Pernilla fixar. Pernilla gör det för hon gör det så snabbt och lätt. Men det gör Pernilla för hon tycker det är roligt(köpa presenter och julklappar till ALLA, jävligt kul). Vi frågar Pernilla, hon gör det för hon är så snäll. Sån tur vi har Pernilla här på jobbet, hon gör allt så snabbt och lätt. Men det behöver inte vi komma ihåg, det gör Pernilla.
Om man hade frågat andra hur det skulle beskriva mig, så hade i princip all sagt snäll. Snäll! Vad fan är det? Är det ens en egenskap som är bra att ha? Jo, till viss del. Men inte till den milda grad att det utplånar en själv. Jag visste helt enkelt inte hur man sa NEJ. Det fanns inte i min vokabulär!
Utdrag ur dagbok:”Står i fönstret och tittar ut. Är helt förundrad över att folk vill gå till ställen och göra saker. De flesta ser helt nöjda ut med att gå där nere, i stora vida världen. Jag vill inget, orkar inget. Hörde precis på tv någon som sa: ”Du ska vara glad att du kan känna smärta, det är en del av livet.”Men om man bara känner smärta och inget annat. Är det livet då?Vad är det då för menining?"
